www.egenkontroll.nu

Nedan följer information hämtad från myndigheternas bestämmelser rörande egenkontroll:

Vad innebär egenkontroll?

Den svenska lagstiftningen på miljöområdet lägger ett stort ansvar på verksamhetsutövare att se till att deras verksamheter inte skadar hälsa eller miljö. Reglerna om verksamhetsutövares egenkontroll enligt miljöbalken innebär bl.a. att verksamhetsutövaren skall se till att miljöarbetet bedrivs på ett systematiskt sätt och dokumenteras.

Verksamhetsutövaren är den som är ytterst ansvarig i en organisation (t.ex. företag eller universitet) eller den som tilldelats motsvarande ansvar. Uppgifter för egenkontrollen fördelas så långt ut i organisationen som det är lämpligt för att få ett väl fungerande förebyggande arbete. Varje uppgift måste tilldelas en person, antingen namngiven eller en person med en bestämd funktion. Det är viktigt att det vid fördelningen av uppgifter blir tydligt för var och en vad som ligger i uppdraget. Att ansvaret är fördelat innebär inte automatiskt att den som är ytterst ansvarig slipper straff vid en eventuell lagöverträdelse. Den som har fått uppgiften måste ha tillräckliga kunskaper, befogenheter och resurser.

För verksamheter som inte behöver anmälas eller ha tillstånd finns allmänna regler om egenkontroll i 26 kap. miljöbalken. För verksamheter som är anmälnings- eller tillståndspliktiga enligt 9 eller 11-14 kap. miljöbalken finns en särskild förordning (SFS 1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Verksamhet med genetiskt modifierade organismer (GMO) hör hit. I förordningen (SFS 2000:271) om innesluten användning av genetiskt modifierade organismer, som bygger på 13 kap. miljöbalken, finns anmälnings- och tillståndskrav för bl.a. innesluten användning av GMM.

Förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll

En kort sammanfattning av förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll ges nedan:

För varje verksamhet skall det finnas en fastställd och dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret för de frågor som gäller för verksamheten enligt miljöbalken och enligt föreskrifter, domar och beslut, som meddelats med stöd av den.

Verksamhetsutövaren skall dessutom

• ha dokumenterade rutiner för att fortlöpande kontrollera att utrustning m.m. för drift och kontroll hålls i gott skick, för att förebygga olägenheter för människors hälsa och miljön,

• fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna samt dokumentera resultatet av dessa undersökningar och bedömningar (närmare preciserat i AFS 2000:5),

• omgående underrätta tillsynsmyndigheten om driftsstörning eller liknande som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön (se också 21 § i SFS 2000:271) samt

• förteckna kemiska produkter och biotekniska organismer som kan innebära risker (t.ex. GMM) med uppgifter om namn, omfattning av användningen, hälso- och miljöskadlighet samt klassificering.

Samordning av egenkontroll enligt miljöbalken och systematiskt arbetsmiljöarbete för GMM-verksamhet

Förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll har tydliga paralleller med Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete.

En och samma verksamhet med innesluten användning av GMM är reglerad,

• dels genom arbetsmiljöregler, bl.a. Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1997:12) om biologiska ämnen, vilka gäller både för genetiskt modifierade och omodifierade mikroorganismer,

• dels genom regler under miljöbalken såsom förordningar och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 2000:5) om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer (GMM), vilka gäller till skydd för både för människors hälsa (inte bara arbetstagares) och miljö.
   

De båda begreppen biologiska ämnen och GMM omfattar, förutom det som vanligtvis brukar betraktas som mikroorganismer, även cellkulturer av human-, växt- och djurceller.

Verksamhetsutövaren är i miljölagstiftningen motsvarigheten till arbetsgivaren i arbetsmiljölagstiftningen, den som är ytterst ansvarig i en organisation. Det är normalt samma (juridiska) person, som både är verksamhetsutövare och arbetsgivare.

Det är viktigt att egenkontroll enligt miljöbalken och systematiskt arbetsmiljöarbete (tidigare kallat internkontroll) samordnas, oavsett om det är samma person eller olika personer som har ansvaret för respektive lagstiftning. I enskilda GMM -verksamheter ute i organisationen är det ofta lämpligt att det är en och samma person som delegeras uppgifter enligt de båda lagstiftningarna.

Vem är ansvarig och hur skall dokumentationen skötas av egenkontroll?

Den person som tilldelats uppgifter för egenkontrollen behöver ha tillräckliga kunskaper för uppdraget och måste vara väl informerad om vad som ligger i det. Bl.a. behövs kunskaper om de bestämmelser som gäller för GMM-verksamheten. Det är också viktigt att den som fått uppdraget ges tillräckliga befogenheter och resurser för att genomföra det. Om dessa förutsättningar inte finns måste uppdraget returneras uppåt.

Om olika personer har uppgifter som gäller olika aspekter av samma verksamhet (t.ex. för lokaler eller vad som görs i dem) är det viktigt att det är klart för dessa, och även för andra i organisationen, vem som ansvarar för vad. Denna fördelning dokumenteras i delegeringsbeslut. Om en GMM används t.ex. i en laboratorieverksamhet men dessutom används för djurexperiment är det viktigt att ansvarsfördelningen mellan dem som har ansvaret för laboratorieverksamheten respektive djurverksamheten har klargjorts.

Verksamhetsutövaren måste ha dokumentation i form av delegeringsbeslut, som visar hur uppgifterna har fördelats, dvs. vad som ingår i uppdraget för var och en. En sådan fördelning kan ibland ske i flera led. Den som fått ett uppdrag kan i sin tur ha fått möjlighet att delegera vidare. Då gäller givetvis samma villkor, att uppdraget är tydligt avgränsat och att personen har tillräckliga kunskaper, befogenheter och resurser. En allmän formulering om att lagar och förordningar skall följas är inte tillräckligt. Samordningen med det systematiska arbetsmiljöarbetet bör framgå. I en enskild GMM-verksamhet kan det ofta vara praktiskt att den som tilldelats uppgifter för det systematiska arbetsmiljöarbetet inom denna också får ansvaret för egenkontrollen enligt miljöbalken för denna GMM-verksamhet.

Om en det finns mer än en person som innehar olika funktioner för hälsa och säkerhet inom en och samma verksamhet måste det finnas dokumentation om vem som har ansvar för vilken funktion. Delat ansvar för samma uppgift innebär alltid en oklarhet och en risk för att det kan "hamna mellan stolar". Om en verksamhet tillhör olika verksamhetsutövare (t.ex. både universitet och universitetssjukhus) behöver på liknande sätt klargöras hur dessa har kommit överens om att fördela ansvaret.

En viktig del av egenkontrollen är att göra klart vem som ansvarar för att varje användning riskbedöms, att riskbedömningen dokumenteras och kontinuerligt ses över samt att de skyddsåtgärder som behövs också tillämpas. Den som leder en verksamhet kan ha delegerat uppgiften att övervaka arbetsledning och säkerhet för enskilda användningar.

Arbetsmiljölagen säger att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka i arbetsmiljöarbetet. Även om arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön, är det ett uttalat krav att det är tillsammans med arbetstagarna och deras representanter som det organiserade arbetsmiljöarbetet ska bedrivas. Arbetstagarnas representant är skyddsombudet. Det är därför olämpligt att tilldela en person arbetsgivaransvar i personens roll som skyddsombud, t.ex. vad gäller biosäkerhetsfrågor.

LÄNKAR till Livsmedelsverket:

  Livsmedelslagstiftningen - en introduktion
 "Nya regler om hygien - för säkerhets skull"
  Vad är ett livsmedelsföretag 

www.egenkontroll.nu